Sparklehorse består av Mark Linkous och lite varierande kompisar som bor i närheten av Marks gård i Bremo Bluff, Virginia, samt diverse gästartister från den samlade indie-eliten. Sparklehorse är inte Marks första grupp, men bildades 1995 så att Mark kunde uppfylla sin dröm att göra en popens motsvarighet till Tom Waits Swordfishtrombone. Första plattan, "med det långa namnet" Vivadixiesubmarinetransmissionplot, var också ett sprudlande ljudexperiment med ena foten på distpedalen och den andra djupt ned i den amerikanska singer/songwriter-myllan. Omslaget pryds av ett clownhuvud mot en bakgrund av en blå himmel. Som om finurlige Mark Linkous ville spela oss ett spratt med skivan, vars nästan barnsliga texter och låttitlar verkar vara gjorda av en 9-åring som sett allt och kanske inte är helt nöjd med vad han sett. Mark trycker in så mycket idéer han kan i den lilla plastsaken som snurrar i min CD-spelare. Resultatet blir mycket lyckat.

På andra plattan, Good morning, Spider bjuds man inte riktigt på samma berg och dalbana som på debuten, men det är inte långt därifrån. Särskilt inledningen på plattan, där man först lyssnar säkrast på punkdistade Pig med säkerhetsbältet på, men redan i nästa låt, Painbirds bromsar skivan in som om Mark plötsligt bestämt sig för att farten ändå bara dödar. Noteras bör att Mark Linkous hade spenderat 12 veckor inlagd på ett sjukhus efter en näst intill dödlig reaktion på droger innan skivan spelades in. Tough shit.

Nu, 3 år efter förra skivan, kommer nästa lilla pärla från Marks gård. Texterna är lika far-out som vanligt och jag rekommenderar ett besök på någon av de sajter där man kan läsa vad Mark sjunger (kan vara svårt att höra hans distortade röst ibland), t.ex. den här. Eyepennies är en favorit:
   at sunrise the monkeys will fly
   and leave me with pennies in my eyes

Que?

På den låten hjälper för övrigt PJ Harvey till med sång och gitarr. Även mannen som utgjorde hela anledningen till Sparklehorses existens, Tom Waits, medverkar på plattan och gör självklart bra ifrån sig. Vår svenska indie-skönhet Nina Persson lånar också ut sin röst till plattan, som tack för hjälpen för att Mark producerade hennes solo-debut.

It's a wonderful life är Sparklehorses mest nedtonade skiva. Det här påminner mer om Smog och Will Oldham än Pavement och Sebadoh. Jag kan även höra en del Arab Strap i vissa av de långsammare låtarna, även om texterna är långt från deras smutsiga storstadsrealism och arrangemangen är långt snyggare än deras brokiga trummaskinmixtrande. Det är förbannat vackert, helt enkelt. Det märks att Mark mognat och utvecklat sitt sound. På sätt och vis är det en mer komplett skiva än föregångarna, den vill lite mindre, men lyckas å andra sidan uppfylla det till fullo. Foten vilar fortfarande på distpedalen, men den används mer sparsamt. Han har ställt ned elgitarren bland sina 4 reptilhusdjur nere i källaren, och plockar bara upp den när saknaden blir för stor, vilket händer 2-3 gånger på skivans 13 spår.

De övriga låtarna är långsamma och vackra som rytmen av ett riktigt varmt sommarregn på plåttaket till en veranda på en gård i Viriginia. På avslutande, dolda spåret, Morning Hollow sjunger han och Nina så tyst och långsamt att tapeten i mitt vardagsrum lutar sig fram mot högtalarna för att få höra vad det är de sjunger.

Eller också är det bara mörkret som spelar mig ett spratt.

Man vet aldrig med Sparklehorse.