Diskot har stängt
   Jag står vid kiosken i gåbortkostym
   Grillkorv med bröd
   Det stinker piss och H&M-parfym


Räck upp en hand alla som inte känner igen sig i den texten. Vardagsrealism så det förslår. Magnus Carlsson, sångare i bombastiska Weeping Willows, bandet som fick vuxna manliga recensenter att skriva att de grät i ölen när de hörde dem spela, har släppt en soloskiva. Precis som på Håkan Hellströms debutplatta (Håkan hörs för övrigt som körsångare på Allt är bara du, du, du) lyser Morrissey-influenserna igenom starkt. Uppenbarligen har den nuvarande popgenerationen vuxit upp med honom på väggen hemma i barndomsrummet. Det här är plattan Morrissey skulle gjort om han var uppvuxen i Sundbyberg och hette Månsson istället. För trots influenserna, ja rent av stölderna, är detta en väldigt svensk platta.

Magnus har lyckats få med sig många bra medarbetare på plattan. Thåström, gamle The Clash-hjälten Mick Jones (!), Hellström och Henryk Lipp för att nämna några. Tillsammans med Morrissey-influenserna, adderat med lite country och direkta svenska texter blir det en skön röra. Magnus har en bra röst, som berör en. Få andra svenska popsångare kan få till en så hopplös desperation i refrängerna som Magnus Carlsson. Det låter som att han sjunger direkt från botten av magsäcken, via hjärtat och rakt ut i ensamheten.

Och jag lyssnar. Igen och igen.